Text:
Sitter och blundar, meningarna blir bara fler och fler. Upradade i mitt huvud efter varandra bildar dom den mest perfekta text. Att det i huvudet alltid blir perfekt men när man skriva ner det ska blir det sällan bra. In The Arms Of An Angel, det är där jag så innerligt önskar att jag fick va, istället är man ensam och frusen. Lärde mig att änglar bara finns i snön.
Alla dom åren som gått, alla dom gånger man gråtit och önskat sig bort. Tårarna blir bara fler och fler, önskar att dom kunde ta slut någon gång. Den oro jag känner går inte att beskriva, samtidigt som jag försöker att blunda och inte se den växer den sig allt större. Den gnager inom mig och gör att jag inget annat kan göra än att undra, undra om du finns där eller om även du börjar försvinna som allt annat i min närhet. Min lycka finns där men den verkar bli mindre och mindre, just nu känns den som bortblåst, en evighet att få inom räckhåll.
Jag vill ha en ny chans eller i alla fall få en chans att visa vad du faktiskt betyder för mig. Man kan säga mycket men att visa det är svårare. Vill få nerskrivet allt så bra som möjligt men det blir långt ifrån bra, jag hoppas bara att du kommer förstå. Att sakna dig så mycket gör mig tom inombods och jag gråter bara mer av tanken på att inte få träffa dig. Ibland önskar jag att allt är en dröm, enbart för att rädslan av att verkligheten kommer krossa mitt hjärta för gott. Jag skulle inte klara av att få mitt hjärta krossat efter alla dom år som jag fått bygga upp det med hopp om att din kärlek förevigt ska fylla det. För tillfället kan jag inget göra förutom att skriva mer mina känslor för dig vilket jag redan tror att du vet om hur starka dom är. Jag hoppas bara att dom är lika starka och äkta från din sida som dom är från min.
Jag skulle seriöst ge mitt liv för att få leva det med dig, du är den enda för mig och då menar jag verkligen den enda. Mina drömmar om dig är så verkliga att när jag vaknar och inser att det bara var en dröm blir jag besviken och lägger huvudet i kudden och gråter ut.